Vi låg här under och rökte bort våra misstag

Innan jag sover

Ligger i en bäcksvart lägenheten med en halvsovande Jakobs blöta läppar mot min axel. Han luktar lite öl och yrar mer än vanligt. Ganska nära hörs tåget dåna förbi och en avlägsen tuta ekar långt borta. Den druckne sängkamratens andning blir allt mer högljudd och en knuff är oundviklig. Snarkningarna uteblir och tunga andetag värmer mitt öra. En bil susar förbi på Hertig Kalles, en till. Annars är allt tyst, mörkt och utan några starka dofter. Lite öl blandat med nytvättat hår. Ett avslutande sinnesintryck av en stundtals svettig måndag.

Jag grät, alla grät

Igår. Vi samlade ihop en överraskningsfest för två systrar som inte sett varandra på 365 dagar. Först blev systern (som inte visste någonting) bjuden på en förfest där ovanligt många väntade på henne. Efter ett tag ringde det på dörren och vi tvingade henne att öppna. Där stod plötsligt systern som varit ute och rest i Sydamerika i ca 52 veckor. Systrarna skrek av glädje och bröt ihop i tårar och omfamnande. Det hela var så gripande och kärleksfullt att mina ögon tårades och en klump började växa sig allt större i halsen. Visade sig snart inte bara vara mina ögon och hals som reagerade, folk snyftade i alla lägenhetens hörn. Allt blev så lyckat och människorna var så fina. Precis vad som fattades mig för tillfället. Efter middag på Pitchers, öl på Lilla och dans på Strumpis sov jag tungt och vaknade illamående och allmänt förstörd. Som sig bör.

Jajaja typ

Det händisch ingenting och jag strävar och stretar för att stå ut. Försöker se det som en tid att tänka efter och fokusera. Tänka efter på framtid och kommande roligheter. Framtid, typ upplägg av studier och roligheter, typ resor och festival. Fokusera, ptja, studier. Ah, kan ni ana min tristess? Detta är en prövning av mitt tålamod kan jag lova. Snart kommer lägenhetens inredning agera som vänner och mina sociala skills vara som bortblåsta. Kanske kommer jag snart bli den där ensamma personen som det viskas om, vandrande längs Örebros gator. Min brist på sociala kontakter gör mig galen och kanske, kanske ruttnar jag snart bort bland gnälliga fölk.

Ah, det är ju såklart inte så illa, men ändå.

Vi delar soffa och säng

Nu är det som så att jag har börjat läsa en bok. Den tar upp all min lediga tid, sen jag började läsa den igår. När vi inte delar soffa eller säng så är mina tankar ändå i bokens händelser och dess huvudpersoners vardag. Boken skriven av Doris Lessing handlar om en familj som producerar barn på löpande band. När det femte barnet föds förstörs den förut så sprudlande familjelyckan. Ingen i familjen eller i släkten tycker om det femte barnet. Inte ens mamman. Familjens yngste son lyckas redan under graviditeten påverka alla i sin omgivning negativt och har redan innann födselen tärt på relationerna. Att inte tycka om sitt eget barn? Bara tanken får mig att tvivla på att någonsin bli gravid. Har du tråkigt och är någorlunda stabil läs Det femte barnet.

Turbanosariusrex

.

Vardagsprotest

Sitter på den lila bussen med värmländsk speakerröst. Vägen till och från Universitetet är rak, dammig och prydd av renoveringsprojekt. Jag och Andreas slösnackar om hemtentan, vädret och klasskamrater. Mina solglasögon är olägligt nog glömda på byrån hemma i vindsvåningen. Framme vid Våghustorget sträcker en lång kille sin kropp över mig och upp mot fönstrets reklamskylt, han går av bussen med skylten under armen och stegar över torget till närmsta papperskorg, där trycker han ner reklamen. Glor förvånat och ångrar igen att solglasögonen inte skyddar mina ögon. Tror att det var en ”försvaretsskylt” den unge mannen slängde i soporna. Gillar med ens hans radikala handlande och då min klasskamrat hoppat av stoppar jag hörlurar i öronen och ler. Vad säger lagen ni som vet?